Årskrönika trots att det redan är oktober!
Årskrönika 2020 - nyårskrönika i Oktober
Jag sitter i min bästa kompis soffa för tredje gången på fyra dagar. Vi suckar i kör åt att det verkligen inte händer någonting just nu. Vi säger att det lilla blir det stora. Vi fnissar åt att vi bara pratar om helt betydelselösa saker, i vanliga fall har vi iallafall något seriöst ämne att avhandla när vi ses. Vi pratar om att det känns som att åka utomlands bara för att man åker in till Östermalmstorg och går till en ny mataffär. Att åka tunnelbana känns nästan exotiskt. När vi kommer till den nya butiken med fantastiskt chips utbud är vi säkra på att vi är utomlands. Noga väljer vi chips men väljer givetvis alltid dom vanliga. Vi är ju svenskar trots allt.
Några månader senare skrattar vi åt oss själva. Om vi bara visste vad som skulle komma skall. Inte bara det att Covid-19 sprids som en löpeld, går allting annat åt skogen. Det är vänners förhållanden som tar slut, behandlare som slutar mitt i pågående behandling, sommarjobb som går åt fanders, missförstånd och bråk med kompisar, svek från nära och kära, antidepressiva som krånglar och ett dödsfall som blir ett slag rakt i solar plexus.
Jag kollapsar mitt i sommaren, precis när det är som varmast. Det blir en total kollaps och jag läggs in inom psykiatrin. Det är en bisarr upplevelse. Skötarna och sjuksköterskorna är änglar som lyssnar och lindrar. En solig dag bakar bästa Bror i köket mikrokladdkaka, den är inte särskilt god men det var höjdpunkten på hela dagen. Mitt i detta mikrokosmos är det en kille som petar på min rumpa. Inget tafsande, bara ett pet med pekfingret. Jag undrade mest vad han höll på med. Ledningen tar detta på största allvar men jag som tillfället är suicidal tycker att jag större problem än så. Killen kommer några dagar senare och säger förlåt och jag skrivs ut.
Trots att året har varit tufft och stundtals mörkt har det funnits ljusglimtar. Jag har fått umgås osedvanligt mycket med mina vänner. Vi har turats om att gråta och skratta. Fastän att vi verkligen har varit sorgsna har vi ändå varit tillsammans. Sällan har jag förstått hur mycket vänner betyder. Vi har intalat varandra att lyckan och lugnet kommer i september. Om det skulle fortsätta med olycka i september kommer lyckan definitivt i oktober, så är det bara.
Det har inte bara varit ett dåligt år. Ljusglimtar finns här och var. Personal på jobbet som hjälps åt lite extra, vårdpersonal som är änglar och medmänsklighet där man minst anar det. Om det är något jag har lärt mig under detta år är det att man måste prata om saker och att man kan förlåta. Det har både varit läskigt och nödvändigt men värt det tio gånger om. Livet går vidare. Jag kom in på min utbildning, tårar kommer torka och sorgen kommer att blekna. Håll avstånd och håll ut lite till så är snart detta skit år över.