Elsa Evelina

Jag har fått sommarlov och det är himla trevligt. Jag har fått tid att verkligen att andas ut igen och sova ikapp. Jag mår även bra. Det är en sådan frihet. Det känns ungefär som att jag har hållt andan sedan nyår och kan nu äntligen andas ut igen. Jag får luft i mina lungor och jag kan andas igen. Jag funderar på om denna vår har varit den jobbigaste i mitt liv hittils. Jag har kastats runt inom vården. Ätstörningen fick sig ett rejält grepp om min kropp och ångesten höll på att kosta mig livet. Men tack Elsa för att du valde att ringa Kalle när du tänkte hoppa från bron och tack gud för att Kalle svarade. Nu fick jag lust att tacka alla nära och kära som har hållt om mig när jag gråtit eller bara legat i en hög på golvet. Och alla mina nära och kära som har pratat med mig i oändligt många timmar och sett till så att jag har ätit och inte drunkat i ångesten. Eller alla klappar jag har fått på huvdet av er. Jag undrar om ni förstår hur mycket ni betyder och jag hoppas att ni förstår att det är för eran skull jag kämpar när jag tappar hoppet. 

 

Till: Emma, Klara, Kalle, buptantmårten, familjerna, kuratorn i skolan, Elina, Veronika, Astrid. och alla er jag har glömt.