Kära mamma och pappa
kära mamma och pappa.
Ni kommer nog aldrig förstå mig fullt ut, och jag kommera aldrig förstår er fullt ut. Det är okej. Däremot kan vi mötas på mitten. Det här är mitt försök att hjälpa er att förstå lite mera av vad som pågår i min värld och i mitt huvud.
Ni kanske aldrig kommer förstå varför jag svänger såpass mycket i mitt humör eller varför jag tänker allt i svart eller vitt. Det vet jag inte riktigt heller, men det är så det är. Jag går från euforisk lycklig ena sekunden till extremt ledsen i andra sekunden. Det går snabbt, det går från timme till timme och jag kan inte hjälpa det. När det går så snabbt, hinner jag inte riktigt med. Vilket gör att jag blir arg, irriterad och impulsiv. Jag har inte alltid kontroll och är alltid på spänn ifall det skulle hända något. Jag vet även att jag ibland blir sur och arg på er utan orsak, jag jobbar på det.
Det ni måste förstå är att jag inte fungerar som er. Jag vill ha min plats vid matbordet och jag får ångest väldigt lätt. Min ångest kan triggas av att någon skriker, något som hänt under dagen eller bara något slumpmässigt. När jag får ångest, går hela min kropp igång och min puls stiger till 110 slag per minut. Det är en hemsk känsla som ibland blir svår att bemästra och det händer ibland att jag skadar mig. Ni kanske undrar varför jag inte säger till eller ber om hjälp, och det är för att det är hemskt svårt att be om hjälp, när hela kroppen är på spänn och hela världen skakar. Det är även svårt att be om hjälp när jag inte vågar lita på er till 100 % med tanke på vad vi har i bagaget.
Det ni inte heller kommer komma underfund med är varför jag har tryckt ner mig själv, skadat mig själv eller försökt ta livet av mig. Det var inte jag heller fullt ut, men mina känslor är mycket starkare än era så när jag blir ledsen blir jag inte bara ledsen, utan jag blir även uppriven och uppgiven. Eftersom min känslor är så starka blir det svårt att hantera alla dom fruktansvärda känslorna och jag gör vad som helst för att fly ifrån dom, till vilket pris som helst. Vi kan jämnföra det med att eran känsloskala går från ett till tio medan min går mellan ett till tjugo. Jag upplever alltså mina känslor mycket starkare än vad ni upplever era känslor.
Vad kan ni göra för att underlätta i vår relation då? Först och främst kan ni försöka förstå mig och inte förminska mina problem. Det är stort i min värld, även fast ni kanske tycker det är litet. Avfärda inte mig eller mina problem bara för att jag är en tonåring. Skaffa er förståelse för att jag är känslig och tycker ljudet på tv:n alltid är för högt. För att om jag ska kunna lita på er, måste jag veta att ni kommer finnas där till 100 % och att ni kommer ta mig på allvar. För det mesta är svart eller vitt i min värld. Det bara är så, allt är antingen eller. Ni behöver inte heller vara rädda för att fråga även fast ni kanske får ett surt svar tillbaka, då vet jag att ni har frågat och att ni bryr er och då kommer jag kanske våga prata med er nästa gång det blir kaos och katastrof i mitt huvud. Var inte rädda för att prata om självskador, självmordstankar eller om jag verkar sur mot er. Bara vi tar det i lugn takt och att ni lovar att inte bli arga eller alltför upprörda. För då slår jag om till svart och kommer inte lita på er igen på ett bra tag.
Jag vet att jag inte är världens lättaste barn att handskas med. Fast jag är fantastisk, jag kan läsa av er hur lätt som helst och se om ni mår dåligt eller bra, jag bryr mig om er jätte mycket och jag gör allt i min väg för att vi ska ha så bra relation som möjligt. Jag planerar era födelsedags presenter och julklappar ett halv år i förväg och hoppas alltid att vi alla kan äta middag tillsammans. Jag är världens bästa syster och tar alltid hand om Lina när det behövs. Jag försöker verkligen vara så bra som möjligt även fast det går käpprätt åt skogen ibland. Fortsättning följer.