Klorlukt och känslor
Känner på vattnet med ena foten. Det är kallt. Iskallt. Jag tar upp armarna över huvudet och jag dyker snabbt i. Simmar upp till ytan och tar ett djupt andetag för att sedan ligga och flyta på rygg. Det ända jag hör är några skrikande och skrattande barn i bakgrunden och några som tävlingsimmar några bassänger bort. Här ligger jag och flyter. Verkligheten och mina tankar kommer ikapp mig, men dom är lugna och nästintill befriande. Jag ligger och tänker på att jag överlevde. Att jag klarade det. Att jag står här ett år senare och 100 gånger starkare. Att jag klarade motgångarna som livet bjöd på. Att jag klarade att hantera all ångest utan att röra ett rakblad. Att jag klarade att börja känna och uttrycka mina känslor helt och hållet. Att jag fortsatte när det var som svårast. Det är som sagt tämligen befriande tankar.
